Bild
0

Från Shitala i Indien till stickcafé på Farsta bibliotek

I bergsbyn Shitala finns läsfrämjandeorganisationen A & A Book Trust. De driver ett bibliotek för barn och har startat ”Reading corners”: De har även skapat ett skolstipendium för flickor och ett bokförlag strax utanför Delhi. För drygt 10 år sedan startade Arundhati Desothale och Arvind Kunar det hela och driver det idag tillsammans med medarbetare och volontärer. Jag och min kollega Terese Danielsson besökte dem i november med stipendium från Margit Lamms minnesfond.  Läs gärna mer om A & A Book Trust här: http://www.aabooktrust.org/  Information om Margit Lamms minnesfond hittar du på intranätet.

I Shitala ser Arundhati och Arvind inte bara till barnens behov av läsning och skolgång – de ser till hela människan. Från byn ser man bergen i Himalaya och det är en vidunderligt vacker utsikt, men det blir väldigt kallt så snart solen går ner. Det finns ingen centralvärme så även inomhus blir det väldigt kallt.

L Arundhatia och Arvinds utsikt

En av eftermiddagarna satt vi och pratade med Arundhati och Arvind i deras trädgård då vi blev avbrutna. Ett tiotal äldre kvinnor kom för att hämta värmeflaskor som hade skänkts av en släkting till paret. Arundhati berättade att året innan hade de haft besök från Holland och innan hemresan frågade besökarna vad de kunde göra för byn och dess invånare och fick svaret – raggsockor behövs. De flesta som har besökt A & A Book Trust känner nog liksom holländarna att de vill ge något tillbaka. Så gjorde även jag och funderade på om det fanns något som biblioteket kunde göra.

På Farsta bibliotek finns ett stickcafé som drivs av biblioteket och som har funnits i ungefär fem år. Vid varje träff är det mellan 12 och 15 stickentusiaster som stickar tillsammans och de ses var tredje torsdag. Jag funderade på om de skulle vara intresserade av att sticka raggsockor till barnen i Shitala och blev väldigt glad då de nappade på idén. I oktober skickas en sändning som kommer att värma kalla barnfötter.

 

raggsockor

 

 

 

Bild
2

Censur av barnkultur och vuxnas rädsla

– Reflektioner från barnkulturkonferensen Prio 0-1

Du är antagligen bekant med Gro Dahle och Svein Nyhus bilderböcker. Gro Dahles fåordiga poesi med grund i barnpsykologin och hennes man Svein Nyhus uppskruvade känsloillustrationer. Alltid svåra ämnen med det lilla barnet i centrum för vuxnas kaos. Under rubriken Barn behöver historier för de stängda rummen, kom de till barnkulturkonferensen Prio 0-18 i Göteborg, där barnutvecklingsgruppen träffade dem.

Den arge, en bilderbok om våld i hemmet, blev hårt kritiserad i Norge när den kom ut för 16 år sedan. När Dockteater Tittut spelade Boj och den arge som baseras på boken, rekommenderade förlaget en åldersgräns. Svein berättar att många bibliotekarier ställer undan deras böcker så att barnen inte når dem.

Jag träffar ibland en förskollärare i biblioteket som gladeligen läser Dahle/Nyhus med sin förskolegrupp. Hon ser det som en viktig del i sitt uppdrag att erbjuda förskolan som fristad, för barn som far illa. Andra pedagoger väljer bort dem, rädda för att bilderböckerna är otäcka i sig, eller berättar att de är osäkra på hur de ska ta hand om de känslor som böckerna kan väcka.

Dahles och Nyhus senaste bilderbok Bläckfisken behandlar ett än svårare och mer tabubelagt ämne: incest. Svein inleder med hjälp av sitt yviga kroppsspråk att berätta om boken. Han tydliggör, nästan instruerar publiken:

svein2

 

  • Den här boken är ingen kul julegaave, ingen bestseller som är populär och rolig (vi säljer nästan ingenting) det är en SAMTALSBOK!
  • Svein, nu må du stille dej! flikar Gro in.
  • Hun tycker jag har för yvigt kroppsspråk, men det ska ni veta: Bilden vinner över texten, kroppen vinner över orden. Små barn vinner, de har kroppsspråket och de läser bilden!
  • Barnen ser bilderna som en del av historien, men vi vuxna ser bara våldet eller övergreppen, förtydligar Gro.

 

Det finns olika tolkningar av begreppet och knapphändig statistik över hur många barn i Sverige som ”far illa”, men 10% av alla barn i en BVC-undersökning från 2004 led av ”omsorgsbrist” där mörkertalet också uppskattades vara högre. En antologi om barn som anhöriga gjordes på uppdrag av Socialstyrelsen 2015. Där framkom att vid 18-årsålder hade 7,6% av alla barn födda 87-89 minst en förälder som varit inneliggande på sjukhus på grund av missbruk eller allvarlig psykisk sjukdom. Föräldrars problem är ingen garanti för att barn far illa, likväl som barn kan göra det av andra orsaker.

Men kan bilderböckerna göra någon skillnad? Svein och Gro är övertygade:

  • Vi ska såklart öppna upp. Genom böckerna kan barnen känna igen sig, kanske våga berätta och få möjlighet att läka.

Gro försäkrar på sitt gladlynta varma vis:

  • Berättelserna är ju en befrielse, en lättnad! Även om barnet inte vågar berätta, så kan tron om att de är ensamma i världen om sina upplevelser, vara ytterligare ett trauma. Kanske kan litteratur där de känner igen sig, då ge lite tröst?

 

Karin Helander, professor i teatervetenskap, pratade under barnkulturkonferensen om Den barnförbjudna barnkulturen. Hon ser trender som pekar på att vuxna de senaste tio åren blivit alltmer rädda och att de vuxna projicerar sina egna rädslor på barnen. Barnen ska skyddas från verkligheten.

Hon berättar om boken Kan vi prata med barn om allt? där författaren Magne Raundalen och Jon-Håkon Schultz skriver: Att samtal om svåra ämnen, tar ett barn inte skada av. Att däremot tysta ned har lett till mycket arbete, många terapitimmar eller vuxna som återupprepar trauman. Hon refererar också till pedagogikprofessor Sven Hartman:

  • Att erkänna svarta sidor hos barn är att visa dem respekt.

Suzanne Ostens film Flickan, mamman och demonerna (2016) blev ett domstolsämne och filmen blev under en tid barnförbjuden. Målgruppen fick alltså inte se filmen. En film som handlar om en flicka som lever med en mamma som är svårt psykiskt sjuk. Filmen fick senare en åldersgräns på 11 år. Det här ska ses i ljuset av att filmer som Hungergames som kort sett handlar om barn som dödar varandra, har en åldersgräns på 11 år. Problemet med Ostens film för de som yrkade för 15-årsgräns var att ”den var för verklig”.

Karin Helander understryker att det inte är farligt att bli rädd. Rädslan är kopplad till lust och spänning. Genom att ta bort allt farligt stympar vi barnens rätt till ett brett spektrum av känslor. Hon menar också att vad som upplevs som skrämmande för vuxna, inte alltid är det för barn.

 

Suzanne Osten, dramatiker, regissör och författare inledde under barnkulturkonferensen sitt föredrag Barn, konst och vår vuxna rädsla med att fråga sig varför den nya generationen vuxna är så rädda?

  • Det är jättebra att vara vuxen. Man får pengar som man kan göra vad man vill med, sexualiteten, makten, ja det är jättehärligt. Men det finns ett pris att betala för allt detta: Priset är att vi måste förtränga det kaos det innebär att vara barn. Vilken kreativ röra det innebär. Barn befinner sig i en maktlös situation. De kan inte ta sig ur en situation som de inte begriper. Det kan vara övergrepp, psykisk sjukdom eller en kompis som vill ta livet av sig. Varför kan vi inte prata om detta?

osten1

Suzanne Osten berättar om sin film som blev censurerad.

  • Ja! Hunger games och Jurassic park, det är okej att se för barn, men en berättelse om en galen mamma, vi slår till där!

 

Åldersgränser på bio utgör ingen skillnad för vad barn idag får tillgång till, men hon tycker att censuren är en symbol för vår samtid och här har konsten en viktig plats att fylla. Rädslokulturen omskapar sig själv och ett bra botemedel kan vara konst och kultur. Hon berättar om sin teaterföreställning för spädbarn och om Francoise Dolto, psykoanalytiker och barnläkare på 40-talet som grundade samtalsterapi för spädbarn genom insikten att om de samtalade med spädbarnen på sjukhuset, så tenderade de att överleva i högre grad.

  • Kommunikationen är livsviktig. Barn härmar oss. Om vi vuxna tror på livet och meningen, då börjar barnet också tro på det!

Jag undrar: Vad händer med en vuxen som växt upp i en tillrättalagd verklighet, när den vuxne själv ska hantera ångest och de problem som det också medför att leva det här livet? Jag tänker på vad Suzanne Osten sa en annan gång.

  • Vi tror att vi skyddar barnen genom att berätta om gulliga barndomsvärldar, men vi skyddar bara oss själva ifrån att ta ansvar.

Och jag tänker på Gro och Svein. Gro sa att det i genomsnitt tar 17 år för en människa att berätta om ett övergrepp. Är alternativet: Att låtsas som att problemen inte finns, lämna det lilla barnet ensam med sin upplevelse, ett på något vis försvarbart alternativ?

 

Bild
2

Barnbiblioteket när barnen själva får bestämma – vad säger barnen då?

Så snabbt tiden går när man har roligt! Delprojektet Barnbiblioteket när barnen själva får bestämma börjar nu gå mot sitt slut och tillsammans med konsulten Lina Lagström har projektet sammanställt resultatet från de playshopar vi har haft med 80 barn runt om i Stockholm.

Vad har då barnen uttryckt för drömmar, önskemål och behov genom playshoparna? En sammanfattning ser ut så här:

*Atmosfär/Känsla: Mysigt, lugnt, ljust, färgglatt, ”natur-likt”, på barnens nivå och med fler ”kryp-in”.

*Aktiviteter: Olika typer av kreativt skapande för, av och med barn. Skriva/rita historier, leka, delta i författarträffar, läsa, slappa, umgås med vänner, studera, fika och titta på faktaprogram.

Barnens önskningar skiljer sig inte så mycket från dagens bibliotek. De uppskattar konceptet med fri tillgång till böcker, men uttrycker en tydlig önskan om en mysigare, mer ombonad “hemmalik” miljö med naturinslag. Samt en möjlighet till att själva påverka eller förändra biblioteksmiljön genom att till exempel bygga egna sittmöbler eller rita sagor på väggarna.

Några andraHÄVI viHÄVI 2ktiga aspekter som framkommit i materialet är vikten av att arbeta med utformningen av

golv och tak, ytor som barnen uppmärksammar mer än vuxna. Variation och interaktion är viktigt för att stimulera barnens alla sinnen. Barnen ska kunna påverka, omforma och uppleva biblioteket med hela kroppen.

Sammanställningen består av två delar, där den första ”Barnbiblioteket när barnen själva får bestämma – presentation och rapport” ger en översikt över barn, bibliotek och läsning samt redogör för de projekt vi haft tidigare inom SSB som syftat till att ta reda på barnens tankar kring biblioteket. Det andra dokumentet ”Barnbiblioteket när barnen själva får bestämma – resultat och sammanställning” redogör för de playshops vi hållit nu under vintern och borrar ännu djupareHB 1 i frågan om vad barnen vill ha för bibliotek.

HB 2De båda dokumenten har nu skickats till arkitekterna för Förnyat Stadsbibliotek och ska implementeras i arbetet med Stadsbiblioteket. Även de arkitekter som arbetar med Medborgarhusets omgörning har fått sammanställningen. Tanken är att dokumenten ska kunna användas som utgångspunkt för de flesta av SSBs framtida ombyggnationer, stora som små.

Projektet har lyssnat på barnens röster, de har med ett otroligt engagemang bidragit med fantastiska idéer. Så låt oss nu skapa ett bibliotek där mysbelysningen är som eldflugor och där barnen kan kliva in i en bok och hamna i sagornas värld!

 

Barnbiblioteket när barnen själva får bestämma presentation och rapport

Barnbiblioteket när barnen själva får bestämma resultat och sammanställning

Har du frågor? Kontakta gärna projektledare Lovisa Furendal Berndt, lovisa.berndt@stockholm.se.

 

 

Bild
1

Hjärnkoll på barns läsning?

Har ni uppmärksammat boken Hjärnkoll på skolan (Natur & Kultur), av Martin Ingvar, hjärnforskare och professor samt journalisten Gunilla Eldh? Den kom ut för ett par månader sedan, är en del av en hel serie hjärnkoll-böcker och beskrivs som en bok för lärare, föräldrar och andra intresserade av barns inlärning med särskilt fokus på läsning.

Boken är rättfram och enkelt skriven för att passa alla. Författarna kritiserar (med rätta?) svenska politikers sätt att förflytta arenan för ideologiskt och partipolitiskt tjafs från riksdagen till klassrummet. Att Martin Ingvar är Allianspartiernas utsände för att leta fram vetenskapliga argument för att införa betyg från åk 4, väcker dock frågan om hur stora stenar man bör svänga sig med i glashus.

Författarna menar i alla fall att det inte enbart går ut på att få den enskilda skolan att arbeta för ökade kunskapsresultat, utan minst lika viktigt är det att stärka barnets självtillit och motivation. Ingvar skriver att svensk skola under lång tid har tappat greppet om läsningen och att det krävs ett visst mått av drillande för att barnet skall uppnå det mekaniska läsandet. Något som då skulle saknas i de flesta svenska skolor idag. Han skriver vidare att de barn som lär sig läsa tidigt i regel övar mycket hemma, medan de barn som inte övar hemma halkar efter just på grund av att själva övningsmomentet ofta saknas i skolorna. På så sätt missgynnas de svaga läsarna genom att inte bli tilldelade det mest grundläggande verktyget för att klara skolan.

hjärnkoll bild

Enligt författarna finns det flera faktorer som påverkar huruvida ett barn tillgodogör sig kunskap, medan ett väl motiverat beröm beskrivs som själva nyckeln till inlärning. Ett barn behöver utmaningar och samtidigt känna segervittring för att en vuxen skall kunna förmå att övertyga om vikten av läsning. Berömmandet får emellertid inte gå överstyr för då tappar barnet kontakt med verkligheten och det egna belöningssystemet ställs på ända. Detta fenomen, med barn som får beröm för minsta lilla har kommit att bli ett problem, särskilt bland välbärgade familjer, med svårmotiverade barn som istället hamnar i facket odrägliga barn.

Jag själv tycker absolut att boken är intressant och att författarna har några poäng att plocka. Samtidigt märks det ganska tydligt att Ingvar är just professor och inte hemmahörande bland läsande barn då en del tankar och tips kan kännas drastiska och ibland verklighetsfrämmande. Men så är också boken skriven utifrån ett medicinskt perspektiv där kroppsliga funktioner, olika sammansättningar av hormoner och synapskopplingar står i fokus. Trots detta är boken lite spännande för alla som intresserar sig för barns läsning.

/Petter