Bild
2

Censur av barnkultur och vuxnas rädsla

– Reflektioner från barnkulturkonferensen Prio 0-1

Du är antagligen bekant med Gro Dahle och Svein Nyhus bilderböcker. Gro Dahles fåordiga poesi med grund i barnpsykologin och hennes man Svein Nyhus uppskruvade känsloillustrationer. Alltid svåra ämnen med det lilla barnet i centrum för vuxnas kaos. Under rubriken Barn behöver historier för de stängda rummen, kom de till barnkulturkonferensen Prio 0-18 i Göteborg, där barnutvecklingsgruppen träffade dem.

Den arge, en bilderbok om våld i hemmet, blev hårt kritiserad i Norge när den kom ut för 16 år sedan. När Dockteater Tittut spelade Boj och den arge som baseras på boken, rekommenderade förlaget en åldersgräns. Svein berättar att många bibliotekarier ställer undan deras böcker så att barnen inte når dem.

Jag träffar ibland en förskollärare i biblioteket som gladeligen läser Dahle/Nyhus med sin förskolegrupp. Hon ser det som en viktig del i sitt uppdrag att erbjuda förskolan som fristad, för barn som far illa. Andra pedagoger väljer bort dem, rädda för att bilderböckerna är otäcka i sig, eller berättar att de är osäkra på hur de ska ta hand om de känslor som böckerna kan väcka.

Dahles och Nyhus senaste bilderbok Bläckfisken behandlar ett än svårare och mer tabubelagt ämne: incest. Svein inleder med hjälp av sitt yviga kroppsspråk att berätta om boken. Han tydliggör, nästan instruerar publiken:

svein2

 

  • Den här boken är ingen kul julegaave, ingen bestseller som är populär och rolig (vi säljer nästan ingenting) det är en SAMTALSBOK!
  • Svein, nu må du stille dej! flikar Gro in.
  • Hun tycker jag har för yvigt kroppsspråk, men det ska ni veta: Bilden vinner över texten, kroppen vinner över orden. Små barn vinner, de har kroppsspråket och de läser bilden!
  • Barnen ser bilderna som en del av historien, men vi vuxna ser bara våldet eller övergreppen, förtydligar Gro.

 

Det finns olika tolkningar av begreppet och knapphändig statistik över hur många barn i Sverige som ”far illa”, men 10% av alla barn i en BVC-undersökning från 2004 led av ”omsorgsbrist” där mörkertalet också uppskattades vara högre. En antologi om barn som anhöriga gjordes på uppdrag av Socialstyrelsen 2015. Där framkom att vid 18-årsålder hade 7,6% av alla barn födda 87-89 minst en förälder som varit inneliggande på sjukhus på grund av missbruk eller allvarlig psykisk sjukdom. Föräldrars problem är ingen garanti för att barn far illa, likväl som barn kan göra det av andra orsaker.

Men kan bilderböckerna göra någon skillnad? Svein och Gro är övertygade:

  • Vi ska såklart öppna upp. Genom böckerna kan barnen känna igen sig, kanske våga berätta och få möjlighet att läka.

Gro försäkrar på sitt gladlynta varma vis:

  • Berättelserna är ju en befrielse, en lättnad! Även om barnet inte vågar berätta, så kan tron om att de är ensamma i världen om sina upplevelser, vara ytterligare ett trauma. Kanske kan litteratur där de känner igen sig, då ge lite tröst?

 

Karin Helander, professor i teatervetenskap, pratade under barnkulturkonferensen om Den barnförbjudna barnkulturen. Hon ser trender som pekar på att vuxna de senaste tio åren blivit alltmer rädda och att de vuxna projicerar sina egna rädslor på barnen. Barnen ska skyddas från verkligheten.

Hon berättar om boken Kan vi prata med barn om allt? där författaren Magne Raundalen och Jon-Håkon Schultz skriver: Att samtal om svåra ämnen, tar ett barn inte skada av. Att däremot tysta ned har lett till mycket arbete, många terapitimmar eller vuxna som återupprepar trauman. Hon refererar också till pedagogikprofessor Sven Hartman:

  • Att erkänna svarta sidor hos barn är att visa dem respekt.

Suzanne Ostens film Flickan, mamman och demonerna (2016) blev ett domstolsämne och filmen blev under en tid barnförbjuden. Målgruppen fick alltså inte se filmen. En film som handlar om en flicka som lever med en mamma som är svårt psykiskt sjuk. Filmen fick senare en åldersgräns på 11 år. Det här ska ses i ljuset av att filmer som Hungergames som kort sett handlar om barn som dödar varandra, har en åldersgräns på 11 år. Problemet med Ostens film för de som yrkade för 15-årsgräns var att ”den var för verklig”.

Karin Helander understryker att det inte är farligt att bli rädd. Rädslan är kopplad till lust och spänning. Genom att ta bort allt farligt stympar vi barnens rätt till ett brett spektrum av känslor. Hon menar också att vad som upplevs som skrämmande för vuxna, inte alltid är det för barn.

 

Suzanne Osten, dramatiker, regissör och författare inledde under barnkulturkonferensen sitt föredrag Barn, konst och vår vuxna rädsla med att fråga sig varför den nya generationen vuxna är så rädda?

  • Det är jättebra att vara vuxen. Man får pengar som man kan göra vad man vill med, sexualiteten, makten, ja det är jättehärligt. Men det finns ett pris att betala för allt detta: Priset är att vi måste förtränga det kaos det innebär att vara barn. Vilken kreativ röra det innebär. Barn befinner sig i en maktlös situation. De kan inte ta sig ur en situation som de inte begriper. Det kan vara övergrepp, psykisk sjukdom eller en kompis som vill ta livet av sig. Varför kan vi inte prata om detta?

osten1

Suzanne Osten berättar om sin film som blev censurerad.

  • Ja! Hunger games och Jurassic park, det är okej att se för barn, men en berättelse om en galen mamma, vi slår till där!

 

Åldersgränser på bio utgör ingen skillnad för vad barn idag får tillgång till, men hon tycker att censuren är en symbol för vår samtid och här har konsten en viktig plats att fylla. Rädslokulturen omskapar sig själv och ett bra botemedel kan vara konst och kultur. Hon berättar om sin teaterföreställning för spädbarn och om Francoise Dolto, psykoanalytiker och barnläkare på 40-talet som grundade samtalsterapi för spädbarn genom insikten att om de samtalade med spädbarnen på sjukhuset, så tenderade de att överleva i högre grad.

  • Kommunikationen är livsviktig. Barn härmar oss. Om vi vuxna tror på livet och meningen, då börjar barnet också tro på det!

Jag undrar: Vad händer med en vuxen som växt upp i en tillrättalagd verklighet, när den vuxne själv ska hantera ångest och de problem som det också medför att leva det här livet? Jag tänker på vad Suzanne Osten sa en annan gång.

  • Vi tror att vi skyddar barnen genom att berätta om gulliga barndomsvärldar, men vi skyddar bara oss själva ifrån att ta ansvar.

Och jag tänker på Gro och Svein. Gro sa att det i genomsnitt tar 17 år för en människa att berätta om ett övergrepp. Är alternativet: Att låtsas som att problemen inte finns, lämna det lilla barnet ensam med sin upplevelse, ett på något vis försvarbart alternativ?

 

2

Brytiga böcker

Den 17 maj hade Regionbibliotek Stockholm bjudit in Eva Gustafsson (projektledare) och Klara Nygren (metodutvecklare) från Rättighetscentrum Västerbotten för att berätta om projektet Brytiga böcker, som nu är inne på sitt tredje och sista verksamhetsår.Brytiga böcker

Målet för projektet har varit att med hjälp av skönlitteratur och normkritisk pedagogik motverka diskriminering av barn i åldrarna 3 till 12 år. Som verktyg i arbetet har projektledarna tagit fram metoder och litteraturlistor som kan användas på bibliotek, i förskolor och skolor. Tanken har varit att lyfta flera berättelser, jobba med representation, men också att lära sig metoder för att kunna jobba normkritiskt med all slags litteratur.

Boklistorna finns på minabibliotek.se/brytigabocker och är uppdelade enligt de sju diskrimineringsgrunderna, utökade med socioekonomisk diskriminering. Varje diskrimineringsgrund har ersatts med en förklarande rubrik, t.ex. ”Att ha och inte ha” eller ”Att få tycka om vem du vill”. Listorna kommer efter projektets slut att fortsätta uppdateras av bibliotekarier.

Vill du läsa mera om projektet kan du göra det på sensus.se/brytigabocker

/Lena