Tankar om att jobba med poesi och barn på bibliotek

Jag hoppade på projektet Poesi på bibliotek som startade inom SSB då jag alltid tyckt om att läsa och skriva poesi. Eftersom jag är barnbibliotekarie började jag hålla utkik efter poesi för barn.

Jag har skrivarcirklar där vi bland annat skriver poesi men nu ville jag undersöka vad det fanns för ny poesi för barn att läsa. Jag hittade en del men fastnade för dessa nya titlar: Under ett rabarberblad av Lena Sjöberg, Halsen rapar, hjärtat slår av Emma och Lisen Adbåde och Vi smular vi härmar en gök av Lina Ekdahl och Emma Hanquist.

poesiböcker

Jag började fundera över vad man kan göra av detta, hur kan man använda poesin och hur uppfattar barn poesi, vad fastnar de för, förstår de bildspråk, hur går deras associationsbanor? Jag bestämde mig för att påbörja ett projekt. Jag intervjuade tre barn utifrån en mall med frågor och jag besökte en dansklass ute på Värmdö där vi läste dikter, dansade utifrån dem och pratade om dem. Projektet växte och snart var jag igång med att planera poesistunder, en slags sagostunder men där man läser poesi för barnen och sedan dansar figurer eller känslor ur dikterna tillsammans.

Jag hade ett färdigt koncept med rörelser och sång som jag sedan skulle göra tillsammans med den första gruppen. Det var två grupper som skulle komma och den ena avbokade sig på grund av sjukdom. En grupp med fem barn kom och det gick inte riktigt som jag hade tänkt mig. Var barnen för små, var det svårt med språket? Jag fick improvisera med en berättelse om valar och vågor då jag märkte att de lystrade när jag använde regntrumman. Vi rodde allt i land ändå. Vi flög som fladdermöss då en fladdermus var med på en bild samtidig som vi pep som radar, vi var även hästar som gnäggade och sparkade bakut. Detta improviserade jag fram. Responsen på vad de ätit för mat, hur en liten bebis gråter och hur man känner sig när man trampat på en glasstrut var bra. Att dansa köttbullar var också kul!

Programmet fick göras om till nästa grupp. På det stora hela tog jag bort fler dansrörelser där vi gestaltade teman ur dikterna och jag tog ner antalet dikter från sex till tre. Jag ändrade till att visa en stor morot i tyg istället för att vi skulle stå på rad som morötter, istället för dansrörelser kröp vi ihop som en katt. Jag använde ett blått tyg som de fick vara under samtidigt som jag och pedagogerna skakade tyget. När jag gjort om programmet visade det sig att detta var för enkelt för de här barnen, det hade passat perfekt med den första versionen av programmet för dem. Jag ville inte släppa manus även om jag var på väg att göra det och improvisera utifrån det gamla manuset men jag ville följa ett spår så att det inte blev virrigt.

Den sista gången gick det fantastiskt bra och det här med att ligga under ett blått tyg och låtsas att man är i ett hav samtidigt som det kommer en sång om glömskans ocean verkar vara en härlig känsla.

Det gick bra med poesistunderna, att prova sig fram med ett nytt koncept och med en egen metod. Jag fick hjälp av två kollegor för att göra programmet enklare och det var fint att kunna ändra på det under resans gång. Det hade varit givande att veta vad de hade för förväntningar innan vi började, jag arbetade ju mer gestaltande medan några av barnen och pedagogerna hade förväntat sig discodans. För de äldre barnen kan det bli mer fokus på orden och vad dikterna betyder för dem. Det har varit ett otroligt roligt och givande projekt som jag kommer att fortsätta med till hösten, både i form av poesistunder och intervjuer med barn och samtal om poesi.

Vi har även jobbat med poesi på våra skrivarcirklar i Hornstull. Jag har under våren haft två skrivarcirklar, en för barn 9-11 år och för ungdomar 12-1 4 år. Då vi sågs vid ett av tillfällena så skulle barnen/ungdomarna komma på tio vackra ord som vi sedan skrev en dikt av gemensamt. Så här blev resultaten (den första dikten av de yngre barnen, den andra dikten av de äldre).

Naturrutan

Det är en fin hund i lekparken.

Jag såg en vacker hamster i en bur.

Sedan frågade jag mig själv:

Finns det turkosa djur?

 

Havskust (räksallad)

Framför mig låg en gnistrande ocean.

Långtifrån havskusten så såg jag räkor med tjocka skal simma förbi.

När solen går ner ser jag korallerna lysa emot mig som emaljerade smaragder.

Långt därbortifrån känner jag doften av kanel och kardemumma.

 

Vad säger ni, inspiration inför sommaren, besöka en lekpark eller en djurpark eller bada vid havet och äta kanelbullar?

/Cecilia Billsdotter Jonsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s